"Så påminns man om sitt åldrande. Vi på Saltkråkan hade premiär i den svartvita statliga televisionens enda kanal år 1964. Femtio år sedan, och jag minns det som igår. Nej, inte precis, men om minnet sviktar kan man bli påmind genom Kålle Gunnarsson i Teatergläntan. Årets Astrid Lindgren-föreställning i Falkenberg är med andra ord skärgårdsäventyret förflyttat till en skogsbacke.
Saltkråkan är Astrid Lindgrens mest realistiska berättelse, och den blir i teaterform stillsamt replikburen. Ibland rentav tragisk på riktigt, som när kaninen har bitits ihjäl och hunden Båtsman (lugnt och säkert spelad av Wilma) ska avrättas som skyldig. Med andra ord blir det inte så mycket av vare sig sagofantasier eller regissörens favoritgenre slapstick. Det sistnämnda tas ändå tillvara. Naturligtvis Farbror Melkers ofrivilliga bad och övriga möten med en oförsonlig praktisk verklighet. Dessutom lite extra inlagd dratta-på-ändan-humor när den självutnämnde charmören Krister försöker snärja Malin i midsommarnattens dunkel.
Replikburenheten ger större utrymme än vanligt åt de vuxna professionella skådespelarna, något de förvaltar väl. Till exempel Erik Frisberg som just Krister, eller Robin Rösehag som den obotlige optimisten Melker Melkersson. I rollen som Fru Sjöblom, ägarinnan av Snickargården, syns dessutom veteranskådespelerskan Gun Jönsson.
De odödliga replikerna, Farbror Melker vettuva, Farbror Melker varför badar du med kläderna på, En bungalow som Anna-Greta och Kalle har, finns naturligtvis med. Regissörens specialitet, masscener med dans och körsång, blir det däremot inte mycket av. Men även här tas tillfällen tillvara, som vid midsommarfirandet. Sara Axelsson och Erik Frisberg sjunger Taube (Rosa på bal) live, högst behagligt.
13-årsjubilerande Kålle Gunnarsson (13 år av sommarteater i Falkenberg) visar hur regissörsförmågorna var vuxit genom åren. Föreställningen är alltigenom proffsig, till och med när det gäller att regissera erkänt svåra saker som levande djur på scen".
Björn Gunnarsson, Hallands Nyheter
Saltkråkan är Astrid Lindgrens mest realistiska berättelse, och den blir i teaterform stillsamt replikburen. Ibland rentav tragisk på riktigt, som när kaninen har bitits ihjäl och hunden Båtsman (lugnt och säkert spelad av Wilma) ska avrättas som skyldig. Med andra ord blir det inte så mycket av vare sig sagofantasier eller regissörens favoritgenre slapstick. Det sistnämnda tas ändå tillvara. Naturligtvis Farbror Melkers ofrivilliga bad och övriga möten med en oförsonlig praktisk verklighet. Dessutom lite extra inlagd dratta-på-ändan-humor när den självutnämnde charmören Krister försöker snärja Malin i midsommarnattens dunkel.
Replikburenheten ger större utrymme än vanligt åt de vuxna professionella skådespelarna, något de förvaltar väl. Till exempel Erik Frisberg som just Krister, eller Robin Rösehag som den obotlige optimisten Melker Melkersson. I rollen som Fru Sjöblom, ägarinnan av Snickargården, syns dessutom veteranskådespelerskan Gun Jönsson.
De odödliga replikerna, Farbror Melker vettuva, Farbror Melker varför badar du med kläderna på, En bungalow som Anna-Greta och Kalle har, finns naturligtvis med. Regissörens specialitet, masscener med dans och körsång, blir det däremot inte mycket av. Men även här tas tillfällen tillvara, som vid midsommarfirandet. Sara Axelsson och Erik Frisberg sjunger Taube (Rosa på bal) live, högst behagligt.
13-årsjubilerande Kålle Gunnarsson (13 år av sommarteater i Falkenberg) visar hur regissörsförmågorna var vuxit genom åren. Föreställningen är alltigenom proffsig, till och med när det gäller att regissera erkänt svåra saker som levande djur på scen".
Björn Gunnarsson, Hallands Nyheter
RSS Feed
